Trots sen motion igår så skulle vi tydligen upp innan fem. Det konstigaste är väl egentligen att Micke och jag blir lika förvånade varje morgon, efter snart sex år med hund borde vi ju sluta prata om det kan man tycka. Eftersom mina fötter inte vill springa och vi ändå vill springa ihop så blev det cykel för mig så vi kan umgås. Nästan 12 km blev det och vi hann faktiskt se solen gå upp, förvånades över att se vissa delar i dagsljus som vi inte gjort på ett par månader. Dusch och sen ner i sängarna igen med frukost och deckare på tvn. Belöningen att komma hem igen och få vara lat och se att man fortfarande enligt klockan kan ligga länge till utan att klassas som lat gör att man tittar förlåtande på hundarna som sover djupt i vår säng.
