Vaknade och kände mig så ledsen. Det är tufft att gå hemma utan att jobba och känna att man gör skillnad och nytta. Att möta människor och få energi av dem man möter. Visste att om jag inte tar tag i dagen och ger mig själv energi så kommer det bli tufft idag. Så trots att jag har domningar i mina dumma tår som jag alltid får på vintern så blev det fem km löpning med Micke. I mål så var humöret så mycket bättre och tårna så mycket sämre:) Sven jagade upp en granne och började snacka med honom och vi började också prata med honom på långt och säkert avstånd. Det kommer vara den enda personen jag ser idag och det var helt ljuvligt att få höra honom prata en stund om hans liv och jobb som hotellägare i pandemin. Man får vara tacksam för det lilla. Jag märker att inte ens vänner här har ork längre att svara på meddelande på samma sätt, alla är låga och ingen har något nytt att berätta.
