Vi vaknade halv fem och jag tittade på radarn. Skakade liv i Micke och sa nu är det dags. Vi hade då en lucka i regnet och kastade oss iväg. Vi sprang nonstop i regn och en rätt läskig vind men det vräkte inte ner. Alla utom Sven är ok med regn men han kan få panik och har vid ett tillfälle lämnat och börjat springa hemåt, den snabbaste vägen. Vi hickade till när vi fick meddelande första gången att vi glömt honom i parken men han satt snällt i bilen med oss alldeles dyngsur på vägen hem.
