Onsdag

Ja vad ska man säga. Imorse kom liksom hopplösheten över mig som en flodvåg vad det gäller pandemin.

I slutet av november så hade vi fyra omikronfall. Idag mina vänner hade vi 35 000 fall. Vi är 95 procent fullt vaccinerade. Då kanske någon säger ja men man blir ju inte så allvarligt sjuk. Sant. Men sjukvården går på knäna för så här många klarar man inte av. Ambulanserna jobbar så hårt att de inte hinner med alla.

På coles när jag skulle handla var det rätt tomt. Varför? Jo för alla som jobbar börjar bli sjuka och ska isolera sig.

De räknar med 100 000 om dagen snart. Kommer affärerna ens kunna hållas öppna då? Redan nu är mindre affärer, runt 400 dagis helt nedstängda osv. Samhället klarar inte av så många sjuka samtidigt. Hoppas det blåser över snabbt för det här suger.

Idag på nyheterna så visar de intervjuer som genuint trodde det gick att resa i pandemin som nu sitter fast runt i världen i hopplösa situationer som dessutom kommer bli väldigt kostsamma. Depp. Vi har ju inte haft någon semester utomlands sen 2018 och hade verkligen hoppats att allt skulle bli normalt och vi kunde åka men det går ju inte när det är så här osäkert.

Tilda hon har ont i lungorna, väldigt ont i halsen och är allmänt sjuk. Jag fortsätter serva henne men det gör ont i hjärtat att vi bara kan vinka genom fönstret.

Ja som ni hör så är det en sådan där dag då det känns lite hopplöst. Mickes jobb har tagit tillbaka alla stränga regler igen för att försöka hålla så många på arbetsplatsen som möjligt. Så stressande om alla måste gå hem och isolera. Inte bra för företaget.